.

Egentligen är det ganska konstigt.
I skolan var allt segt och klockan gick nästan baklänges.
Sen kom jag hem, blev på bra humör, städade på rummet, grejad och hej&hå, satte på hög musik och sjöng med. Linnéa kom och livade upp stämningen.

Nu har allt vänt igen. Humöret har nått botten och för ikväll tror jag att det stannar där nere.
Det är en sån kväll som jag känner för att lägga mig och lyssna på Lars Winnerbäck och stänga ute allt och alla andra.

Du har så lätt att stampa sönder, när du väl fått in en fot.
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot.
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå.
Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två.
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på.
Ett sätt att gömma mig för stormen, när du vill och när du kan.
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann.
Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för dig.
Jag räcker inte fram.
Men, du har så svårt att vara ensam så Du går till "lilla mig".
Men en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej.
Jag kan känna mig bekväm i dina ögon, när du ler.
Men du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner.